Ölkestorps Kvarnar

Sjötofta Hembygdsförening har iordningställt ett vackert kvarnområde i Ölkestorp där man kan se både Skvaltakvarnen och Ölkestorps kvarn i härligt naturskön miljö. Området erbjuder vandringsleder och fika plats. Vackra skyltar visar väg från vägen mellan Sjötofta och Gislaved. Ölkestorp förekommer i jordaboken redan 1567 så det är historisk plats våra kvarnar står på. Den 28 oktober 1957 ber Petri Nilsson Stiftsnämnden i Göteborg om tillstånd att få placera en skvaltakvarn från hemmanet Erikstorp på kyrkans mark. Det fick han också. 1993 flyttades kvarnen från Sjötofta stationssamhälle till Ölkestorp. Kvarnen skänktes till hembygdsföreningen av bjälkhuggare Erlander Petterson i Erikstorp. Vad är då en skvaltakvarn eller enfotakvarn som den också kallas. Jo det är en enkel vattendriven kvarn med lodrät drivaxel. Rotationen åstadkoms genom ett vågrätt skovelhjul som sitter i axelns nedre ände. Skoveln var en fot. Kvarntypen uppstod under tidig medeltid.
Den andra större kvarnen härstammar från tidigt 1800-tal och var enligt uppgift i drift fram till mitten av 1950-talet. Den beboddes först av Johannes Jönsson. Den siste brukaren var Axel Johansson. Sjötofta Hembygdsförening är ingen stor förening, men vi har all anledning att vara stolta över det vi åstadkommit i vår lilla del av kommunen. Det är enbart genom engagemang som vi kan bevara vårt historiska arv och sprida kunskap om det.

 

Skvaltkvarnar är kända från nästan hela Europa, från västra delen av Mindre Asien, Kaukasus och Altai. Förekomsten av dylika kvarnar i avlägsna trakter av Asien tyder sannolikt på att deras ursprung, liksom hjulkvarnens, är att söka i denna världsdel. I Europa var romarna först att använda hjulkvarnar i början av vår tidräkning. Möjligen har även skvaltkvarnar kommit i bruk hos dem vid denna tid. Redan under förhistorisk tid anses skvaltkvarnen ha kommit till Norden och under vikingatiden ha införts av nordborna till de av dem koloniserade områdena i England, Irland, Skottland och öarna norr därom. De äldsta dokumenterade bevisen för skvaltkvarnens förekomst i Norden finns i Skånelagen från början av 1200-talet och i andra samtida nordiska lagar. Skvaltkvarnen vann överallt i hela Norden stor utbredning och kom att spela en mycket viktig roll i böndernas självhushållning. Skvaltkvarnen hade olika namn i olika trakter. Namnet skvaltkvarn med dialektformerna skvalta, skvalpa, skvatta och svatta kommer av skvalta - skvalpa, som betyder stänka, skvätta. De olika namnen har sannolikt uppkommit av att vattnet stod i en kaskad kring drivhjulet när kvarnen var igång. Ett annat namn var enfotakvarn eller fotkvarn. Dessa namn har en något nordligare utbredning och syftar tydligen på den vertikala axeln med drivhjulet. Den senare avses även i det nordhalländska spårakvarn. I Dalarna kallades den rätt och slätt kvarn och i Västerbotten strömkvarn och bäckkvarn.
Varje gård som hade tillgång till en liten bäck utnyttjade möjligheten, att helt utan skattepålagor, mala sin säd. Myndigheterna hade till slut gett upp försöken att beskatta husbehovsmalning.

 

Järnframställningsplats upptäckt 30/6 1994 i närheten av kvarnområdet. Platsen är förmodligen från 700 - 900 talet. Dateringen gjord efter förut gjorda upptäckter. Järnet framställdes av rostad rödjord. Kol till att hetta upp ugnen gjorde man i kolgropar. Två sådana finns i området. Detta visar att det funnits järnframställning i vår hembygd. Gissningsvis fick man fram ungefär 1 ton järn på en sådan här plats. Det var just förekomsten av rödjord som styrde vart järnframställning kunde ske. Rödjorden rostades först varefter man i en blästerugn framställde järnet som kallades fällsten.

 

1855 kommer backstugan Stenhugget till. Sven Larsson i Ölkestorp och hans hustru Sara Ericsdotter finner här en fristad. På Stenhugget förekom kvarnstenstillverkning för Sven och hans son Salomon var kvarnstenstillverkare. i närheten av kvarnområdet finns det kvar rester av denna tillverkning.